"Man är glad i minst 12 timmar efter motion"

Aa, fast näe. Just nu känns det inte riktigt så va?
Jag har ätit grymt hela dagen, tränat hårt och känner mig duktig,
ändå är jag nedstämd.

Ja mina vänner, det har återigen med Pojken att göra.
och nej mina vänner, jag ger inte upp med vikten och allt.

Jag hade kunnat (som i vanliga fall) känna att "vafan är meningen egentligen"
och dragit en donken med efterföljande glass, godis och chips i omgångar,
men jag accepterar inte det. Jag accepterar inte misslyckande igen.
Jag accepterar inte att se ner på mig själv hela tiden.
Dethär sporrar mig snarare att försöka mer.
Att om några månader visa honom att "dethär är vad du missade"
och under tiden få en sjujävla självkänsla.

Ja. Så får det bli. Imorrn ska jag hem till Angelina och umgås med hjärtat,
då ska jag dra med henne ut på en promenix. Kanske rentutav en löptur?
Ska röra mig mot sängen nu.

Jävlar vilket inlägg det blev. Och allt detta pga en fånig anledning.
Jag borde verkligen jobba med min självständighet haha.
/Savannah