Lite historia på gång!
Hösten 2008 mådde jag sämst, jag var uppe på min maxvikt och hatade verkligen migsjälv.
När jag började gymnasiet började jag träna mer och äta bättre, och det gav resultat.
Jag hade även en kompis som körde GI vilket innebar att hon minskade på kolhydraterna
och åt "bättre" kolhydrater i form av fullkorn, bär och så vidare.

Jag bestämde mig inte för att följa någon form utav bestämd diet utan försökte bara minska
på kolhydraterna. Sakta men säkert började jag omedvetet följa LCHF,
och det tillsammans med sjuk självdisciplin och träning flera gånger i veckan
gjorde att jag gick ned 17 kg på lite mer än ett halvår. 

När jag kommit ner dit föll jag i "jag-är-så-duktig-nu-kan-jag-unna-mig-själv-onyttig-mat"-träsket
och stod därmed stilla i mer än ett år.

Sommaren 2010 fick jag ett jobb som innebar att jag cyklade mellan 1 och 3 mil om dagen,
5 dagar i veckan. Jag försökte hålla ned på kolhydraterna men eftersom jag inte gick upp i vikt
så slutade det med att jag åt godis nästan jämt och brydde mig inte eftersom jag inte förstod
att det var dåligt för min kropp. Jag gick ju inte upp i vikt så varför inte äta gott?

Själva grejen var att många gånger mådde jag illa av godiset och allt, men som sagt,
jag brydde mig inte.

När sommarjobbet sedan tog slut fortsatte den dåliga kosten. I mycket mindre mängder
såklart, men jag åt fortfarande godis och skit.

Sedan dess har jag pendlat upp och ner och sammanlagt gått upp 7 av dessa 17 kg,
ned några kg då och då och upp igen.

När jag flyttade in hos en släkting i början av året funkade det inte att köra LCHF längre,
då dennes familj inte följer det.

Problemet med mig är att jag drar ned på kolhydraterna och drar upp fettet i veckorna,
då det är enkelt att välja bra mat i skolan. På helgerna kan allt rasera och då tänker jag
"nej nu har jag ätit bröd, då kan jag lika gärna äta godis, läsk, chips och glass idag och
börja om imorgon." HELT FEL TANKESÄTT. När jag då äter både mycket fett och mycket
socker, ja då är det ju självklart att jag går upp i vikt.

Det har även börjat komma fler och fler såna tankar nu när studentfesterna rullat igång.
"Nu har jag redan druckit onyttigt, då kan jag dra en donken när jag ändå är igång."

I längden funkar det inte. Efter studentkryssningens katastrofala viktuppgång har jag
dock försökt få ordning på tankesättet och tatuerat in ordet LAGOM i hjärnan.
Jag behöver inte vräka i mig bara för att jag unnar mig nånting då och då.

Jag åt kebabtallrik i helgen, det var gott och nu undviker vi det ett tag framöver.
Jag åt en bit choklad i helgen, det var gott och nu undviker vi det ett tag framöver.

Min slutsats: Jag försöker hålla mig till LCHF så mycket jag kan, och välja fullkorn
när det inte går att göra det, och gör jag snedsteg så är inte det hela världen.
Försök bara göra dessa snedsteg så minimala som möjligt. Det blir liksom inte
godare för att man äter mycket.
Jag ska känna "fan vad gott dethär var, och bra att jag inte åt så mycket"
istället för att känna ångest.

Livet är ett maraton mina vänner, inte ett sprinterlopp!

/Savannah